Pladdertrut

För ett år sen pratade jag och Fredrik om våra efternamn. Han sa att det varit viktigt för honom att hans son fick hans efternamn eftersom det är ett släktnamn som betyder mycket för honom. Min spontana reaktion var något aggressiv då han medgav att det inte varit lika viktigt för honom om han fått en dotter eftersom hon kanske ändå inte skulle "bära släknamnet vidare." Med feminismen närmast hjärtat blev jag förbaskad och ifrågasatte hela grejen. För det första det här med betydelsefulla efternamn, är inte det lite medeltid? Och varför skulle en eventuell dotter nödvändigtvis välja bort sitt flicknamn då hon gifter sig? Varför skulle hon gifta sig överhuvudtaget? Och vad säger att hans son inte väljer att ta sin framtida partners efternamn? Efter det här samtalet (som utmynnade i ett mindre gräl, vill jag minnas) har tanken grott inuti mig. Jag och Fredrik kommer aldrig att gifta oss. Alltså är mitt nuvarande efternamn något jag kommer att släpa på i resten av mitt liv. Och det betyder ingenting för mig. Det är ganska vanligt, ganska intetsägande och ja, det är inte viktigt för mig. Det säger ingenting om min person. Därför har jag bestämt mig för att byta, till Kentsdotter efter min pappa Kent. Om jag ska leva med det till dödadagar kan det ju lika gärna vara något som gör mig varm inuti.