Pladdertrut

I natt drömde jag att jag var på smällen igen. Kanske har jag lite babyblues. Mitt förhållande till barn är komplicerat. Jag både hatar och älskar dem. Jag älskar de eftersom de är så ärliga och oförställda, spontana, men hatar de av precis samma anledning. De har ingen känsla för det finstilta, det som finns mellan raderna, de förstår inte ironi och är socialt inkompetenta. Ändå vill jag ha ett barn. Ett litet barn jag kan pådyvla mina idéer och klä i könsneutral byxdress. Och bara krama på och älska.