Pladdertrut

En utav mina gamla klasskamrater ifrån tiden på folkhögskolan gör i januari romandebut. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte alls var avundsjuk, inte ett dugg. För det är jag. Det var just det vi alla på kursen drömde om, att debutera. Jag var inget undantag. Det är fortfarande en dröm som jag bär så nära hjärtat att det ibland (eller ofta) gör lite ont ju äldre man blir. Men jag är också glad för hennes skull. Hon skriver helt fantastiskt bra och jag kan verkligen rekommendera er att läsa. Läs henne, ni kommer inte att bli besvikna.

Det här äter jag nästan alltid till frukost när jag ska ut och springa. Gröt med hallon och blåbär och en kopp kaffe med lite mjölk. Jag har insett att jag måste effektivisera min vardag lite så jag bläddrar ofta bara igenom nyhetsdelen till frukosten och läser kultur och sportdelen på vägen till skolan. Men idag är det lördag och då såsar jag gärna med frukosten och tidningen.


Baltazar äter frukost samtidigt som mig, innan han springer in i sovrummet igen och kryper ner hos Fredrik. När jag kommer in i sovrummet för att locka ut honom på promenad kan jag endast skönja en liten nos som sticker fram under Fredriks täcke. Jag får praktiskt taget släpa ut honom i hallen.


Jag hänger hela dagen med mina grabbar.


Jag lagade färskpasta med pastasås på cream fresh, champinjoner, kantareller, paprika, färnkål, prosciutto och färsk rosmarin till middag. Det var gott. Vi satt framför teven och åt och tittade på en brittisk dokumentärfilm om en åttaårig flicka med ihopväxta ben. Den fick mig att må lite illa.


Jag är popcornmissbrukare. Jag kan äta hur mycket popcorn som helst.


Baltazar börjar bli så stor att han inte längre kan ligga i sin bädd utan att halva kroppen hänger utanför. Han har nu börjat att pröva ut nya sovplatser. Det går så där.

Jag och Karin (vt) har känt varandra hela livet. Här är hon och hennes kompis Parto tillsammans med sin nya kille.

Jag inspireras av Sandra Breijer, eller vad fan, jag stjäl idén rakt av. Den är briljant. Hon är briljant.

1996
Jag är under hela mellanstadiet vansinnigt förälskad i Oscar. Alla vet. (Tonåringar har en förmåga att lukta sig till andras missär.) Jag har glasögon, mittbena och lila byxor. Jag ger ett prekärt intryck. Men plöstligt händer det. På ett disco i skolans gymnastiksal frågar han om jag vill dansa, till en lugn låt, jag borde kanske minnas vilken, men det gör jag inte. Allt jag minns är att han håller om mig. Han pratar aldrig med mig igen efter den här dansen. Men den var ljuvlig.

1998
Jag är fjorton år och har bara pratat med John i telefon tidigare. Den så kallade "linjen" var 1990-talets virtuella fritidsgård, en telefonlinje dit jag och mina vänner ringde flera gånger i veckan. Jag och John hade pratat i telefon regelbundet i ett år. Men nu skulle vi träffas för första gången, in real life. Vårt möte på Hötorget (eller T-centralen?) blir bara en ytterliga bekräftelse på något jag redan vet. Jag är så äckligt kär. Vi går på café Kungstornet (eller Clara-någonting?) och röker cigarretter. Jag får sitta i hans knä. Jag sa;
- det bästa sättet att vara säker på att få träffa någon igen är ju att låna ut något till personen.
Han tar av sig sitt halsband och trycker det i min hand. Han äter upp mitt hjärta och spottar ut det hundratals gånger under flera års tid efter detta ögonblick. Ändå är det den här händelsen jag minns tydligast.

2000
Jag och Peter har träffats på en fest hemma hos min bästa kompis. Vi har börjat hänga lite och han har frågat varför jag har en ring på mitt finger. Jag säger att jag fått den av en expojkvän och att jag tänker ta av mig den då jag träffar en ny pojkvän, (jag jobbade mycket med symboler på den tiden). Vi sitter hemma hos mig och tittar på teve. Plöstligt kysser han mig samtidigt som han tar min hand och försiktigt drar ringen av mitt finger. (Han ger mig vid ett senare tillfälle en ny ring på ett mycket bombastiskt sätt, i botten på ett glas vin. Han jobbade uppenbarligen också mycket med symboler.)

2004
Min kille har gjort slut. Jag är helt förstörd. Han friade några månader tidigare och eftersom jag är lagd åt det patetiskt romantiska hållet svarade jag ja. Jag är tjugo år och deprimerad. Jag ringer min mormor och gråter. Hon säger att jag ska komma över. Jag åker hem till henne och hon möter mig i dörren med en vinflaska i ena handen och en cigg i andra handen. Det här låter inte särskilt romantiskt. Och det var det kanske inte heller. Men gud vad jag älskade min mormor.

2006
Jag vet att han inte känner samma sak. Men jag kan inte sluta. Mormor är sjuk och kommer snart att dö, han säger att det är okej att vara ledsen. Han håller mig i handen, men han har fortfarande sin exflickvänns tamponer i sitt badrumsskåp. Vi är aldrig tillsammans, han är jävligt dryg och vid ett tillfälle slår jag honom så hårt i ansiktet att han blir mållös. En morgon ringer han mig och frågar vad jag har för portkod, jag svarar med sömnen i strupen, och han ringer några minuter senare på dörren. Jag släpper in honom. Han pussar mig. Ingen tunga. Sedan går han igen.

2008
Jag och Fredrik har haft vår allra första dejt hemma hos honom. Han har lagat min favoritmat, lax (fast han hatar fisk) och saffransris (fast han hatar saffran). Vi äter, ser på film och när vi ska gå och lägga oss kysser han mig. Världen går i tusen bitar och när jag bygger ihop den igen är ingenting sig likt. Sedan somnar vi bredvid varandra. Dagen efter bjuder han mig på thailändsk restaurang och när jag vaknar i hans lägenhet på måndag morgon har han redan åkt till jobbet. På köksbordet ligger en nyckel. Han ber aldrig om att få den tillbaka.

Jag fick nyss ett mms av Fredrik där han håller upp två fingrar mot tinningen som om han skulle skjuta sig själv i huvudet. Det kändes lite ledsamt.

Från: Hjärtat
Till: Älskling
Jag drömde att vi hade en grön orm. Jag var livrädd för den.

Från: Älskling
Till: Hjärtat
Jag drömde att jag inte kunde andas. Vakna med B över bröstet och ansiktet.

Slusats: Vår hund är totalt likgiltig inför vårt väl och ve.

Birgitta Sellén från Centerpartiet ställs mot Fighter magazines VD August Wallén i en, tja, ganska menlös debatt som någon slags slutkläm på Uppdrag gransknings reportage om MMA. I reportaget får tittaren följa Reza Madadi och Tor Troeng som båda går match på Superior Challenge i slutet av oktober. Det skulle kunna ha blivit ett intressant och intelligent reportage om två idrottsmän och deras kärlek till sporten de utövar, men det blir det inte. Svt faller återigen i de klassiska fallgroparna de har en tendens att dyka ner i då de ska föra en kritisk retorik mot kampsport. Överdrivet dramatiskt, tarvligt och ja, det känns bara beigt. Klipp på klipp ifrån UFC rullar igen och igen som en påminnelse om att det är så här det kan komma att se ut i Sverige om några år, det är uppenbart att detta är ett skräckfilmscenario för journalisterna bakom reportaget. Men allvarligt. Svenska regler i MMA (och thaiboxning) är mycket hårda i förhållande till många andra länders regelverk och jag tvivlar på att det någonsin kommer att ändras. Hjärnforskaren Martin Ingvar får titta på klipp ifrån UFC och konstaterar att det här är inte bra, "det här är så dumt" säger han och ojar sig framför kameran. Våld mot huvudet är aldrig bra. Det fattar väl vem som helst. Men våld behöver inte nödvändigtvis åsamkas av en annan människas hand eller skenben för att vara skadligt. En hockeypuck i pannan, en hästhov i nyllet, en käftsmäll av en ilsken fotbollssupporter kan också orsaka hjärnskakning eller i värsta fall allvarliga och bestående hjärnskador. Martin Ingvar håller med om att ett förbud inte är lösningen. Så vad är problemet? MMA och likaså thaiboxning, är en idrott under Riksidrottsförbundets lupp. RF har full insyn i verksamheten och det finns tydliga lagar och regler kring hur galor ska arrangeras, att jämna matchningar görs och att personer som blivit knockade sätts i karantän, det vill säga får matchförbud och sparringförbud en viss period, allt för att undvika bestående skador på hjärnan. Uppdrag granskning slår knappast in några stängda dörrar, om nu det var avsikten. Och du Birgitta, vad fan är K1:an för någonting?

Igår ville jag börja sy, istället för att slå folk på käften. Ibland frågar oinvigda mig om det gör ont att träna thaiboxning. Nej, svarar jag som oftast. Men det är lögn. Ibland gör det skitont.