Pladdertrut

Så var denna dagen kommen. Jojo. Jag bloggar numera här.

Söndagsdöd kallar jag min lilla session på klubben på söndagsförmiddagar. Den består av intervaller på löpbandet, boxning och sparkintervaller på säck och fys i form av situps, rygglyft och nacklyft tills svetten rinner ner i ögonen på mig. Det är gött det.

Idag har jag gått med i en ny facebookgrupp, Vi som vill ligga med Frank Wagner heter den. Jag vill det.

Sen var Fredriks arbetskamrat här och fotade mig. Jag har skrivit en text som kommer att dyka upp i en viss tidning i början av året och måste därför ha en fräsig bild på mig själv. Jag är denna tidnings nya krönikör från och med årsskiftet. Det är så himla roligt att jag måste nypa mig lite i armen. Men en sak har jag lärt mig idag ska ni veta, jag är verkligen inte fotogenisk. Inte alls. Så här ser den bästa bilden från vår lilla session ut. Förmodligen gillar jag den så mycket eftersom jag inte tittar in i kameran.

Sen åkte vi och storhandlade på Willys och jag gjorde ett riktigt klipp. Är det någon som minns detta stycke filmhistoria?

Jag älskar det. Nu vet jag vad jag ska göra de dagar jag inte jobbar i jul. Jag gör en Al Bundy, sa Fredrik sen och gjorde så här, och hans son ville ju inte vara sämre.

Och sen bakade vi lussebullar. Sen var dagen slut.

Hujedamej vad jag är trött. Igår kväll blev det boxning och tio tre minutersronder sparring med herr Gillinger. Jag fick ganska lagom med stryk. Ikväll har jag och Fredrik sett Flickan som lekte med elden. Bortsett från vissa mindre lysande skådespelarinsatser tycker jag att den var riktigt bra. Jag har redan sedan förra filmen svårt att förlika mig med att jag inte är Lisbeth Salander dock.

Igår var jag högeffektiv, trots att jag hade en sällskapssjuk hundvalp i hasorna hela dagen. Jag tog itu med många saker jag skjutit på de senaste dagarna och fick iväg några viktiga mail, bokade ett möte med banken, skrev en hemlig text till ett jobb jag eventuellt har fått, bakade dinkelbullar och det där danska rågbrödet jag babblade om i måndags. Egentligen ville jag låta den första degen ligga i någon dag till, men det finns det inte tid för. Jag har en föreläsning i utvecklingspsykologi om två timmar, sedan ska jag sitta och läsa i några timmar till innan en efterlängtad fika med Sanna står på agendan. Det ska bli himla trevligt. Därefter hem, laga mat, äta mat och sen dubbla pass thaiboxning.


Deg 1 som stått inplastad sedan i måndags.

Deg 2 består av 75 g jäst som ska smulas i en bunke tillsammans med 5 dl ljummet vatten och 2,5 dl mörk sirap. Sedan rörde jag ner deg 1 i samma bunke tillsammans med 4 dl solrosfrö och 1 dl pumpakärnor. Därefter är det bara att hälla i mjöl vartefter (max 9 dl grovt rågmjöl + 6 dl vetemjöl special) då du arbetar ihop allt till en deg. Det är bra att ha en matberedare/bakmaskin, annars är det rätt träligt att stå och veva för hand i en halvtimme. Men det blir gott. Jag hällde degen i två avlånga brödformar och lät de jäsa i 30 min, sedan skjuts in i ugnen på 250 grader i ca 1,5 timme, längst ner naturligtvis.


Voila!


Mina dinkelbullar, ja, jag vet, de ser inte mycket ut för världen, men de är väldigt goda.

Träningsvärken sedan i tisdags är inte nådig, ska ni veta. Mina lår är i det närmaste obrukbara, att gå i trappor vore idag otänkbart om jag det inte var så att jag var tvungen. Herr Gillingers tabataintervaller är helt vansinniga. Galenskap är vad det är. Galenskap.

När jag ser mina medstudenter i skolans matrum där man kan stoppa in sin medhavda lunch i mikron blir jag deprimerad, men kanske framför allt provocerad. Makaroner med Felix frysta ärtor och morotsbitar är en inte alltför ovanlig syn. Har ni ingen respekt för mat, människor? Många studenter använder också löjeväckande argument för detta tillkortakommande. Det är så dyrt med mat, det tar så lång tid att laga. Blablabla. Snicksnack säger jag. I eftermiddags har jag gjort köttbullar (jag och Fredrik köper aldrig färdigmat såsom Mamma Scans, det är oacceptabelt), hur enkelt och gott som helst. Ös i köttfärs i matberedaren, riv i en gul lök och en morot, häll i lite ströbröd, en äggula och kryddor. Låt apparaten arbeta en stund, rulla små bollar och stek. Det tar tio minuter och det är inte dyrt. Där fick ni, latmaskar.

Jag är så makalöst trött hela tiden, alltså verkligen sjukt trött. Jag kan inte gå upp på morgonen. Klockan ringer sex och de två senaste dagarna har jag inte klarat av att gå upp förrän halv åtta. Det är inte fysiskt möjligt. Jag förstår inte. Jag somnar elva på kvällen. Nu har jag i alla fall intagit morgonens gröt och thé och ska ge mig ut i spåret för fem härliga kilometers löpning. Jag hittade ett klipp på youtube från min eventuella motståndares senaste match igår. Jag har tittat på det några gånger och en taktik börjar långsamt ta form i min lilla hjärna. Saker kan alltid ändras i sista stund, speciellt i D-klass sammanhang, jag kan få en ny motståndare dagen innan eller ingen motståndare alls helt plötsligt, men när man har chansen att studera ett möjligt motstånd tar man den. Någon gång lär jag få möta henne ändå, tävlingsvärlden är ganska liten då man väger 51 kg.